Dagen tuffade på men vid ett besök på toaletten hade jag fått som lite mens. Inget ovanligt ifall man inte hade varit gravid. En varningsklocka ringde långt bak i huvudet men jag hade även läst någonstans att det behövde inte betyda nåt. Men det började mer och mer kännas som om nåt var fel. Jag började känna mig lustig och när vi kom hem så hade jag blödigt igenom mina jeans och lite på bilsätet. Vi hade bestämt att vi skulle köra airhockey turnering när vi hade kommit hem från Öland. Jag låste in mig på vårt sovrum. Jag tjöt och blodet rann. De ringde till Västervik och de ville att jag skulle komma in. Eftersom ingen visste nåt mer än Andreas föräldrar så var allt hemligt. Men när vi lämnade så berättade de vart vi skulle.
Färden ner till Västervik var ingen hit. Jag mådde illa och vilka värkar jag hade. Framme i Västervik blev vi insläppta men glömde den lilla detaljen och säga vart vi skulle. Tog hissen upp till barn, där orkade jag inte stå längre. Som en pöl på golvet låg jag där och barnläkaren som kom såg helt förskräckt ut. De satte mig i en rullstol och körde mig till rätt avdelning. Där undersökte de mig och konstaterade att jag hade fått missfall. Jag var då i v 11 men fostret i magen hade dött redan i v 6-7. Kroppen hade försökt reparera om och om igen men just den 1 aug gav den upp.
Jag har aldrig sett missfallet som om jag hade gjort nåt fel. Jag varken röker, snusar eller dricker. Det var bara meningen att just den här graviditeten skulle inte sluta i nåt litet barn. Kroppen är bra smart, stöter ut de som den inte känner igen.
I mitten på sep var jag gravid igen, den gången resulterade de i en liten perfekt pojke vid namnet Edwin.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Jag kan inte föreställa mej hur hemskt det måste vara att gå igenom en sån sak. Men jag beundrar dej som inser att felet inte låg hos dej. Och beviset har du ju i 3 små fina killar :)
SvaraRadera